En vecka

Tid är ett märkligt begrepp. Det har ju konstaterats förut. På en vecka kan hända lite, eller mycket. En vecka i raden av alla andra veckor, eller veckan som för alltid kommer att vara ett svart minne.

På en vecka har två tonåringar i Skövde dött och begravts.

Någon ville att jag ska publicera talet jag höll vid gymnasiets minnesstund, och då gör jag det.

"Elever och personal,
det är nu några dagar sedan vi fått beskedet om att Simon Khalaf och Khaled Elhakim lämnat det jordiska livet.
Många av er har varit vid platsen, med ljus och blommor. Ni har gråtit och hållit om varandra, pratat och stöttat varandra. Det är tungt.
För oss som varit i er närhet de här dagarna, är den kärlek och omtanke som finns mellan er överväldigande att se.
Och mycket av den kärleken kommer ur er vänskap med Simon och Khaled, det blir tydligt när ni berättar om dem och skriver om dem.
Ni beskriver dem som kärleksfulla, omtänksamma, glada, busiga och påhittiga. SP-korridoren blev plötsligt så tom.
- Vi har haft det bästa halvåret nu i hela vårt liv, sa en kille igår.
Det känns overkligt och ofattbart men är ändå verkligt. Ett lidande utan mening, men som ni nu måste leva med.
Er studenttid, och sommaren, och livet framför er kommer inte att bli som planerat. Det är redan annorlunda.
- Ni har fått en hel stad att stanna, skrev en tjej på facebook.
Men. Minns livsglädjen och livslusten som Simon och Khaled hade. Känn deras framtidstro och gör den till er egen.
Lev livet, fira studenten, gråt, skrik och älska, så som ni tror att de hade velat att ni gör.
Simon och Khaled finns alltid i era hjärtan, i allt som de betytt för er och alltid kommer att betyda."

Krönika i Skövde Nyheter 18 maj

Den som befinner sig runt S:ta Helena kyrka på lördagarna framöver kan med stor sannolikhet få syn på vitklädda konfirmander som högtidligt tågar ut i framtiden och vuxenvärlden. Jodå, fortfarande består traditionen i Skövde. Idag med andra förutsättningar och förhållningssätt än tidigare, men konfirmationens element av kunskap och reflektion är viktigare än någonsin.

Det handlar inte om den slags detaljkunskap som äldre generationer tragglade, utan resonemang om kärnvärden som människosyn och samhällsuppfattning. Du behöver inte gå i kyrkan varje söndag. Men du vet väl om att du är värdefull? Att du är viktig här och nu? Att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du! För många konfirmander och andra handlar det säkert om att betrakta religionen som en licens till ett mjukvaruprogram – man kollar snabbt igenom, scrollar ner och klickar på ”bekräfta”, och det är inget att förakta. Det är en bra början.

Religion är ett sätt att betrakta världen. Det är att bestämma sig för att vissa företeelser och värden faktiskt är viktiga att kämpa för. I söndagens regionval valde majoriteten av röstberättigade att låta bli att göra sin röst hörd, och det är häpnadsväckande. Redan glömt Tunisien, Egypten och Libyen?

God morgon, Skövde! Vad är viktigt i livet? Kan man kombinera vardagslivet med fotbollsträningar och tagetesplanteringar med demokratifrågor som allmän rösträtt och mänskliga rättigheter? Går det att se promenaden till valurnan som en helig protest mot världens diktaturer och förtryckarstrukturer? Och kan man sjunga ”Den blomstertid nu kommer” som en kampsång för frihet, mänsklig värme och framtidstro?

Varför denna rädsla för moskén?

Göteborgsbiskopen Carl-Axel Aurelius skriver i GP med anledning av den planerade manifestationen mot islamofobi den 20 maj:


"Hur kan man bli upprörd över att troende människor med utländsk bakgrund får en plats, ett helgat rum, för att fira gudstjänst?
Det som har gjorts på Hisingen är ju inte annorlunda än det som skedde vid utvandringen till Amerika,
eller i fånglägren i Sibirien efter nederlaget vid Poltava och kapitulationen i Perovolotjna i det stora nordiska kriget."Bra rutet, tycker jag.

En vanlig arbetare i Guds vingård

"Jag läser om stilla dagar, retreater och långsamhetens lov, men nog är det fart i vår svenskkyrkliga rörelse! Fackliga noteringar andas ett innehåll som ger mig gåshud. Bilersättningen höjs. Det innebär att KyrkA:s medlemmar, som åker runt i Guds vingård till förlorade får, borttappade silvermynt och helt vanliga församlingsbor, får en ersättning som mer motsvarar vad bensinbolaget önskar i slutet av månaden. Ärade arbetsgivare! Ju mer reseräkningar som attesteras, ju fler kilometrar som läggs efter varandra i Herrens tjänst, desto mer hjälper vi till att breda ut Guds rike."

Läs gärna min krönika i Kyrkfack, tidning för Kyrkans Akademikerförbund.

Frälsningsarmén i kvällens Kalla fakta

Frälsningsarmén tillåter inte homosexuella att bli frälsningssoldater. Det är inget nytt, men tas upp i kvällens Kalla fakta i TV4.

Frälsningsarmén gör mycket gott. Det ska inte tas ifrån dem. Men deras inställning till hbtq-personer är problematisk. Hur de vill organisera sig, och vilka krav som ställs på medlemmarna, är en intern sak för Frälsningsarmén. Men skall de få bidrag från oss skattebetalare?

Kalla fakta: "Reportrarna besöker bland annat Malawi där en homosexuell man dömdes till fängelse i 14 år, något som stöddes av Malawi Council of Churches, ett kristet råd av frikyrkor i landet. Frälsningsarmén är en av de aktiva medlemmarna i rådet."

Ibland vet inte ena handen vad andra handen gör, och det är bra ibland. Men frikyrkor som Frälsningsarmén tänker jag borde fundera några varv till.

Jag tycker inte om när det görs skillnad mellan medlemmar och "andra". (Det är väl därför jag är så djupt svenskkyrklig.)

Som hbtq-person är man alltså välkommen hos Frälsningsarmén som hjälpsökande eller "hang around". Men ända fram når man inte. Grundpositionen är att "homosexuell sex är synd". Därför kan man inte ha en homosexuell orientering. Om man är sexuellt aktiv, prövas inte.

Så här skrev jag a propos Smyrnakyrkan i Göteborg som inte tog emot Peter som medlem:

"Jag tänker så här, att det som rör aktiviteter omkring altaret är normgivande. Om man som man i gudstjänstsituationen inte kan finnas vid altaret tillsammans med en kvinna, då får det konsekvenser för mannens syn på kvinnor överhuvudtaget.

Om man inte kan tänka sig två kvinnor eller två män vid altaret i färd att gifta sig, då får det konsekvenser för hur man ser på dessa i övriga situationer. Därför tror jag det är svårt med bemötandefrågan om man är låst i det som det ytterst gäller.

Just svårigheten med bemötandet, eller mötet, har Peter i Göteborg fått erfara. De tolererar att han kommer och bidrar på gudstjänsterna, bara han inte har anspråk på att gifta sig där. Och bara han inte har anspråk på att vara medlem i församlingen. För inte kan väl en sån vara en av oss?

Det blir extra förbön för pingströrelsen den närmsta tiden. Och en uppmuntran till dig som är hbt-personer i intolerant frikyrklig miljö att stå på dig, att också söka dig till sammanhang där du är hundra procent accepterad, som Ekho och regnbågsmässor. Du är fin, för Gud har skapat dig. Du är fin, för Gud älskar dig. Skön är du i Guds ögon, en ädelsten i Guds hand."


Kyrkans tidning

Avkopplande stund med vin och amning - ja då.

Den tröttsamma moralpaniken utan vetenskapligt understöd är mer än tröttsam. A propos den ammande mamman som inte blev serverad vin på lokal, skriver Erik Helmerson befriande klokt.

Klipp ut och sätt upp på kylskåpsdörren, systrar. Även om du, tvärtemot Livsmedelsverkets positiva råd, inte tycker att vin och amning är en lyckad kombo, så är det ditt val och ingen annans.

”Alla barn har rätt till en alkoholfri uppväxt”, sade Ungdomens nykterhetsförbund. Den rätten har jag inte lyckats hitta i vare sig grundlagen eller någon FN-deklaration. Däremot har alla barn rätt till föräldrar som mår bra – och vem är i större behov av ett glas vin än en småbarnsförälder?

Inte barbari med barn i bar
Ammande mor vägrades vin
Livsmedelsverket: vin är okej

Fredens metoder

Usama bin Laden är död. Många drar en lättnadens suck. Han har orsakat lidande för tusentals människor. Självklart ska terrorism bekämpas. Men med alla medel och metoder? Jag har svårt att förstå när jag ser människor som jublar över hans död.

Men är hämnd verkligen rätt väg att gå? Är det rättfärdigt att "FN hytllar aktionen mot bin Ladin", som Svenska Dagbladet skriver idag på nyhetsplats?

Förhoppningvis var det så att de som gjorde inbrytningen i Usama bin Ladens hus i första hand tänkt gripa honom i levande skick. Det vore bättre att han fick ställas till svars för vad han gjort.

För en gång skull tycker jag att Vatikanen har rätt i ett uttalande där man menar att det är fel att glädja sig över en människas död. Istället är det viktigt att fokusera på varje människas ansvar för sina handlingar, inför Gud.

Jag tänkte likadant när Saddam Hussein avrättades.

Det är möjligt att Usama bin Ladin nu möter sin Gud. Men det hade kunnat vänta. Han hade behövt möta några av sina offer på jorden först. Och forskare i etik hade haft ett synnerligen relevant objekt att studera.