Gott Nytt år 2010 önskas alla bloggläsare!

Ty det fanns inte plats för dem i härbärget

TT meddelar att socialtjänsten i Sävsjö inte hade beredskap att hjälpa flyktingbarnen från Afghanistan som tagit sig ombord på ett SJ-tåg som de enligt regelboken fick lämna och därmed bodde i en container i skogen. Därför lät de en kyrka på orten hjälpa barnen med mat och husrum.

Då tycker jag att Sävsjö kommun ska betala tillbaka skattepengar till kommuninvånarna. För visst hade de väl utgått från att kommunal social service tillhandahålls även under julhelgen, då utanförskapet omvittnat är som bedrövligast?

Forum Helena våren 2010

Missa inte våra föreläsningar på Kyrkans hus i Skövde! Vi börjar alltid med drop-in-fika kl 17.00, sen kör föredraget igång kl 18.00.






1 februari: Annika Spalde och Pelle Strindlund: "Medvetet liv: om att ta ansvar för världen och njuta av livet"

Att låta etiska perspektiv bli viktiga behöver inte alls hindra oss från att leva tillfredställande liv. Tvärtom, menar Annika Spalde och Pelle Strindlund. Utifrån sin bok "Leva etiskt" berättar Annika och Pelle om möjligheterna att finna glädje i engagemanget, utforska frivilligt vald enkelhet och sakta ner livstempot.

Annika Spalde är diakon och författare. Pelle Strindlund är journalist och författare. Båda är sedan många år aktiva i rörelser för fred, djuromsorg och global rättvisa.

22 mars: "Ska jag ta hand om min broder?!" Panelsamtal om Svenska kyrkans roll i Skövde

10 maj: Ann Heberlein: "Det var inte mitt fel. Om konsten att ta ansvar"

De finns överallt. Människorna som vägrar ta ansvar. Som alltid tycks hitta någon, eller något att skylla på. Är det inte samhället, chefen eller kärleksfulla föräldrar är det McDonalds, tobaksindustrin eller banken. För vems fel är det egentligen att mitt äktenskap sprack? Att jag är arbetslös? Slår min fru eller fryser ut min kollega? Det är i alla fall inte mitt.

Det pågår idag en massflykt från ansvar, menar Ann Heberlein, debattör och doktor i etik. Det har möjliggjorts och uppmuntrats av ett samhällsklimat där det blivit fult att skuldbelägga och där allt fler betraktar sig som offer för förtryckande strukturer, dåliga gener och hemska uppväxtförhållanden. Men att bara människa innebär inte bara rättigheter, utan också skyldigheter. Den främsta av dessa skyldigheter är att ta ansvar för sitt liv, sina val och sina handlingar, i relation till sina medmänniskor och för vår gemensamma framtid.

Välkomna!

Svenska kyrkan i Skövde och Sensus

God and Dog

Tack snälla Robsten! :)

Julnatt 2009

"Midvinternattens köld är hård
Stjärnorna gnistra och glimma
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban
snön lyser vit på fur och gran
snön lyser vit på taken…"

…ja, vem orkar vara vaken?

Vem väljer kölden, utsattheten och enkelheten när man kunde vara kvar i paradiset?

Vem orkar vara hos de apatiska flyktingbarnen, hos de frusna hemlösa, hos utarbetade deprimerade småbarnsföräldrar, hos oroliga fabriksarbetare i Trollhättan, hos någons mormor som dricker för mycket, hos födande mödrar i länder utan fungerande sjukvård, eller hos terrorister i Irak?

Finns det någon som orkar vara vaken nog att se verkligheten, de verkliga behoven, det som verkligen ger oss trygghet? Vem orkar med klimatfrågan, tvåprocentsmålet och de hungriga, obedövade grisarna ? Hederskulturen eller homosexuellas rätt att leva i kärlek?

Javisst, det finns någon som står där så grå vid lagårdsdörr och kanske han till och med grubblar över en underlig gåta.
Alla tomtar vi ställer fram, alla ljus vi tänder, alla andra tecken på samhörighet och gemenskap och kultur, det tror jag talar om något.
Just samhörighet, meningsfullhet, gemenskap, inte bara med familj och vänner utan också med världsalltet, med mänskligheten, med det som är gott.

Vi behöver vetskapen om eller rent av tron på att det finns någon som bryr sig, som går runt bland husen och ordnar och pysslar, att världen ytterst vilar i händerna på en God Gud.
Gud ser oss, föds in i världen och hamnar i halmen i Betlehems stall. Inte direkt den superhjälte som man hade tänkt sig. Vad det den här två-trekilosbebisen som skulle vara väldig Gud, evig Fader, Fridsfursten?

Man hade tänkt sig honom så, den som skulle orka med. En riktig superhjälte som skulle komma i full karriär och rädda världen. Som ett mantra hade detta hamrats in.

Det är så vi människor gör. Som Stig-Helmer i Sällskapsresan intalar sig själv att ”jag kan flyga, jag är inte rädd”, så upprepar vi det vi tänker om en God Gud som Bryr sig.
Men skillnaden från alla uppdiktade superhjältar och självhjälpsteorier är den verklighet som vi lever i. ”Vem är det som kör egentligen?” frågar Musse Pigg när alla sitter och äter majskolv i husvagnen medan ekipaget tar sig fram längs den branta bergssluttningen.

Ja, någon är det. Nån måste det ju vara som håller världen i sin hand.
Jag bärs av ett hopp. En tro, ett hopp och en kärlek. Min tro är att barnet i krubban som idag har födelsedag är min hjälte. Inte en sån som använder våld för att få sin vilja fram. Inte en sån som behöver svärd för att tvinga fram goda gärningar. Han är inte ens som tomten, som kräver snälla barn hela året i gengäld för en halvtimmas paketutdelande varje jul.

Nej, Gud knackar inte på för att höra om det finns några snälla barn. Gud knackar på och frågar om han kan vara till hjälp, och om han kan få hjälp. Han förändrar oss på insidan och låter godhet växa fram. Han ligger i krubban och skriker och vill ha mat, värme, närhet och trygghet.
Bebisar klarar sig inte utan det. Hela världen går under utan medmänsklighet. Julens budskap visar oss ömsesidigheten, mellan Gud och människa, mellan människor, mellan djur och människor. Det är det som betyder något.

Barnet visar oss vägen tillbaka, vägen hem. Vägen till frihet, frid med Gud. Livet som det är på riktigt. Du finns här, och du är älskad. Du är viktig.

Mitt hopp är att Gud kan göra skillnad. Att värmen och ljuset från stallet kan få betyda något. Att någon får se en glimt av himmelrike. Jesusbarnets uppdrag är att vara för dig utgiven. Hans blod är för dig utgjutet. Jesus älskar dig tillbaka till Gud, för att var och en som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv.

Kärleken är att hjälpa Gud att göra världen lite bättre. För fortfarande behöver Jesus våra händer och fötter, våra röster och våra öron för att fler ska se livets ljus, orka med sin vardag. Vi kan inte göra allt. Vi har våra gränser och de måste vi ha. Men vi kan göra något för någon och därigenom för Gud själv.Jesus själv visar oss vägen. ”Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig…sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.”

Kärleken är att Gud ser oss som vänner, som fullvärdiga medlemmar i Skapelsen och delegater av den ständigt pågående konferensen Livet.

Gud orkar och han vill ge oss kraft att orka ett tag till. Och ibland, som just nu, kan vi kanske orka vara så vakna att vi kan ta in och fundera på vad som är viktigt just nu, för dig, för din vardag och ditt liv. Eller så bara vi sitter här och tar in musiken, orden, bönen, ljuset, värmen. Det går också bra.

"Midvinternattens köld är hård
Stjärnorna gnistra och glimma
Alla sova i enslig gård
Djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban
Snön lyser vit på fur och gran
Snön lyser vit på taken…"

Jag lovar dig. Gud är vaken.

God jul önskas alla bloggläsare!

(Här fixas julkrubban i Däldernas kapell.)

Muppets Bohemian Rhapsody

Till alla oss som älskar Mupparna och Queen.

S.ta Helena kyrka

Stiftsfullmäktige

Igår var det alltså dags för sammanträde med det nyvalda stiftsfullmäktige. Det är alltid roligt att komma till vår stiftsgård Flämslätt som verkligen fått ett lyft tack vare driftige driftschefen Pelle Stohlander.

Denna förmiddag var det dags att välja representanter till stiftsstyrelsen, domkapitlet och egendomsnämnden. Valberedningen hade tagit fram ett förslag och åldermannen Gert Alnegren berättade för fullmäktige att alla är eniga.

Hela förmiddagen var förutsägbar. Stiftsfullmäktige är kanske inte platsen för de stora Visionerna, kanske, tyvärr, men visst hade det varit spännande med ett mer processinriktat arbetssätt. En diskussion om vilka kompetenser som kan behövas. Varför inte inrätta en framtids - och utvecklingsnämnd?

Det mest spännande som hände var när Allan Emrén från Frimodig kyrka frimodigt begärde ordet under valet till egendomsnämnden och föreslog sig själv till ledamot och berättade utförligt vad han har att tillföra. Så osvenskt, och fullmäktige muttrade men ordförande lät honom hållas. Sen sa ordförande ifrån att man svarar "ja" i voteringar, eller så håller man tyst. Man ropar inte "nej" eller "nog". Ordförande heter Agne och är centerpartist från Floby och, lovade han, klarar av att hantera en kontraproposition om så skulle behövas. Låter bra. Jag tycker nog att Allan Emréns entusiasm kunde adjungeras till egendomsnämnden. Det skadar inte med lite frimodig framåtanda.

Efter förra sammanträdet kände jag mig ganska förvirrad. Jag menar inte att stiftsfullmäktige ska omramas av samma grad av organisation som kyrkomötet, men det skulle underlätta en hel del och göra mycket för trevnaden om ledamöterna kunde få namnskyltar. Och det skulle heller inte skada om man började sammanträdet med en andakt, även om vi firat mässa innan.

En detalj från gruppmötet får jag bjuda på även om gruppmöten inte är bloggbara. Min FISK- kollega Dag Högrell kommenterade det faktum att inte alla blir nöjda med valen så här:

- Varför skapade Gud sillen? Jo, han kunde inte göra alla till lags.

(fotnot: lags uttalas lax på västgötska. )

- Posted using BlogPress from my iPhone

Vad som sig bör och inte

Nu har Dag Sandahl alltså varit på tillsynssamtal hos sin biskop Sven i Växjö. Det är ju i normalfallet en sak mellan biskop och underlydande, men Dag bloggar om det helt öppet och kan väl därmed räknas som öppen för kommentarer och debatt.

En man som blandar sig i leken är prosten Anders Brogren. Han är från mina gammalkyrkliga trakter. Jag minns honom väl från Öxnevalla och Horreds och Istorps kyrkor, där vi ofta firade gudstjänst på somrarna. Anders Brogren hade alltid lysande predikningar, tyckte jag redan som barn, till skillnad från de andra tråkkyrkliga prästerna. Dessutom hade alltid Anders Brogren med en modernare psalm varje gudstjänst, någon ur Psalmer och visor från 1974 om jag inte minns fel. Sånt är stort om man är gammalkyrkligt uppfödd.

Nåväl. Nu har Anders Brogren lämnat in en anmälan mot biskop Sven till tillsynsnämnden för biskopar med anledning av trakasserierna mot Dag Sandahl. Den kan läsas som pdf.

Men i vår episkopala kyrka ingår att präster och diakoner som står under tillsyn av biskopen blir inkallade till samtal om biskopen tycker sig ha skäl. Det får man finna sig i om man väljer att vigas till präst eller diakon. Om man öppet beter sig provokativt får man räkna med det, helt enkelt. Därför förvånar Brogrens språkval mig.

Anders Brogren vill ha ut "handlingarna". Min del av handlingarna är det mail jag skickade till Sven Thidevall. Det mailet kan Anders Brogren få en kopia på av mig. Eller så kan han läsa min blogg, där jag har beskrivit händelsen än mer utförligt.

Allt vi vill veta är om Dag Sandahl tycker att det är ett passande språkbruk att använda när han pratar i nyktert tillstånd med människor han inte känner särskilt väl. Dessutom är han stolt över det. "Man ska prata med de lärde på latin, och med Folkpartidamer på latrin", lär han ha sagt i Sveriges Radio.

Om det är trakasserier att ifrågasätta lämpligheten i det här, är jag den förste att ställa mig i kön. Nej, jag är inte kränkt. Jag är förvånad. Och lite äcklad av att vulgärargument ska behöva användas i en diskussion som handlar om kärlek. Hur denna kärlek praktiseras mellan olika individer, lägger jag mig inte i. Men utsätt inte mig för din bögfobi. Godnatt, Dag.

Klockor klämtar för klimatet

Om du hör en kyrkklocka slå 350 slag i eftermiddag kl 15 beror det inte på att det är gudstjänst eller krig (ja, det skulle ju kunna sammanfalla) utan för att Sveriges Kristna råd har tagit initiativ till en klimatmanifestation som involverar kyrkklockor. 350 slag ska symbolisera 350 ppm, den koldioxidnivå som vi måste ner till om vi inte ska öka värmen med mer än två grader.

DN
Kolla om din kyrka är med

Hela världen

Hbt-person biskop i Los Angeles

Anglikanska kyrkan i Los Angeles har utsett Mary Glasspool till assisterande biskop. Läs mer på qx.se och på kyrkanstidning.se.

Dagens sötchock

Predikan 2 Advent

Det är starka bilder som möter oss i dagens bibeltexter. Det handlar om hur bra allting kan vara. Och det handlar om hur eländigt allt kan vara.

Jag tänker att advent och jul handlar mycket om ideal. Vad som är bäst och vad som är sämst. I tidningen intervjuas kommuninvånare som får svara på frågan om bästa och sämsta julklapp.
Vi letar efter den perfekta granen. Man tar ju inte vilken gran som helst på bensinmacken, utan en som har jämna, perfekta grenar.

Vi letar efter den perfekta julmaten. Nu har det uppdagats att landets grisar kanske inte har det så bra som vi kanske trodde. Men bäst uppväxtvillkor ger inte bästa priset på julskinka, även om vi i vår idealvärld gärna skulle se att det vore så.
Är det någon gång på året som vi förväntas vara lyckliga och förväntansfulla, så är det ju under advent och jul.
Och medan vi väntar på att lågenergilamporna ska tändas, samlas folkslag i mängd till klimatmöte i Köpenhamn.

Guds rike är nära. Som ett litet frö, som växer och blir ett stort träd. Läser vi Lukasevangeliet verkar det som att Jesus ser fram emot detta med skräckblandad förtjusning, om man läser Lukasevangeliet. ”Tecken ska visa sig i solen och månen och stjärnorna, och på jorden ska hedningarna gripas av ångest och rådlöshet vid havets och vågornas dån. Människor ska förgås av skräck i väntan på vad som ska komma över världen, ty himlens makter ska skakas. ”
Men då ska ju Människosonen komma på ett moln med makt och stor härlighet.

Tankar om världens undergång finns i de flesta religioner och kulturer, och vid tiden för evangeliernas tillkomst tänkte man sig verkligen att Jesus skulle komma tillbaka under deras livstid. Därför gällde det att leva som om varje dag vore den sista.

Det var något man såg fram emot. Man levde i en turbulent tid av politisk och religiös osäkerhet. I slutet av århundradet förstördes Jerusalems tempel ytterligare en gång. Men äntligen skulle befrielsen komma, Jesus komma åter, rätt skulle skipas bland mäktiga folkslag i fjärran.
Så dröjde Herrens dag. Generationer följde på generationer och vi väntar fortfarande. Också vi bärs av längtan efter befrielse. Också vi bärs av längtan efter idealet: Herrens tempel ska stå orubbligt fast och besöksstatistiken ska fara i höjden.

Under tiden - ser vi tecken på undergångens begynnelse? Är klimathotet, till exempel, ett tecken? Svält, krig, kriminalitet, naturkatastrofer, ja, det mest eländiga som kan tänkas.
Det är möjligt. Det är också möjligt att både det bästa och det sämsta hör till våra livsvillkor. Livsvillkor inte satta av Gud utan som en konsekvens av vår fria vilja och självvalda bortvändhet från Gud. Men Gud har lovat att det inte är för alltid. Guds rike ÄR nära. Världen vilar i Guds goda händer, och vi ser fram emot den dag då världen befrias, då ondskan för alltid slås ned, då Jesus kommer tillbaka och världen fylls av liv.

Jag tänker också att det här är ett mönster i varje människas liv: livet när det är som bäst och när det är som värst. Det lilla ska bli stort. Hela degen ska bli syrad. Idealet som Mika pekar ut är underbart: ”Var och en ska sitta under sin vinstock och sitt fikonträd, och ingen ska hota honom.”
Så kommer vi i situationer i livet där vi nästan förgås i skräck i väntan på vad som ska komma, våra liv och vår existens skakar i grunden. Utsatthet, bekymmer, sjukdom, anhörigas död eller annat.

Blott en dag, ett ögonblick i sänder, sjunger vi för att orka härda ut i det svåra. Som din dag, så skall din kraft ock vara, detta löfte gav Gud oss.

Det blir bättre, det är vi utlovade. Jesus ber oss se på fikonträdet och alla andra träd. De ger oss tröst och tillförsikt. När de knoppas, då förstår vi av oss själva att nu är sommaren nära. Rhododendronbusken utanför mitt köksfönster är ett bra exempel. Redan när det första höstrusket är över oss är den beredd med nya knoppar. Den vet att ljuset och värmen kommer tillbaka, och det påminner den mig om hela den kalla vintern igenom. På samma sätt påminns jag om att Guds rike är nära, trots koldioxidnivåer, kärnvapenmakter och tsunamis.

Karin Boye skriver:

"Rustad, rak och pansarsluten gick jag fram -

men av skräck var brynjan gjuten och av skam.
Jag ville kasta mina vapen, svärd och sköld.

All den hårda fiendskapen var min sköld.
Jag har sett de torra frönagro till slut.

Jag har sett det ljusa gröna vecklas ut.
Mäktigt är det späda livet mer än järn,

fram ur jordens hjärta drivet utan värn.
Våren gryr i vinterns trakter, där jag frös.

Jag vill möta livets makter vapenlös. "

En gång blir allting bra. En gång kommer alla svärd smidas om till plogbillar. En gång kommer spjuten att smidas om till vingårdsknivar. Återställelsens dag, upprättelsens dag, då allt är idealiskt. Till dess lever vi med löftet Jesus gett oss: att han är med oss alla dagar till tidens slut. Himmel och jord ska förgå, men Jesu ord skall aldrig förgå.

I nattvarden får vi en försmak av Guds rike. Vi får del av Jesus, hans liv och allt han står för. Allt som vi brustit i, i vår bortvändhet från Gud, blir helt i förlåtelsens kalk. Vår trötthet vänds i nytt hopp i brödets livgivande kraft. Glädjen vi behöver, tröst när ont oss sker, kraft när bördor böjer oss mot jorden ner, till vi är i staden där vi möter Kristus.

Och minns det som aposteln påminner oss om i Andra Timoteusbrevet:
”Därför påminner jag dig om att du ska blåsa liv i den nådegåva från Gud som finns hos dig sedan jag lade mina händer på dig. Ty Gud har inte gett oss modlöshetens ande utan kraftens, kärlekens och självbesinningens. ….Bevara genom den heliga Anden som bor i oss det goda som har anförtrotts dig..”

Amen!

(S:ta Helena kyrka)

På köpcenter

Det vandrar omkring många obearbetade trauman på Commerce.
Här kan man lindra sin ångest.

Blek slingor i håret och testa en ny frisyr.
Köp en låda pinot noir och en avslappnings-cd.

Köp en tröja du inte har råd med.
Tryck i dig en hamburgare och kräk upp den igen.

Nya frottéhanddukar från Hemtex?
Som inte river dig i ansiktet när du torkar bort tårarna?

Victoria Tausons tal på Världsaidsdagen 2009 i S:ta Helena kyrka

World Aids Day är till för att hedra minnet av dom som drabbats av hiv. För att kunna hedra minnet av någonting så krävs det att vi minns. Och det är vad vi ska göra idag.

Första dödsfallet på grund av aids i Sverige skedde 1982. Så vad passar bättre idag än att gå tillbaka hela vägen till början? Musiken ikväll är ingen slump. Den är hämtad ur musikalen Rent som handlar om hiv och om åttiotalet, årtiondet då hiv drabbade Sverige, världen och oss. Rent fick en mängd olika priser, priser som upphovsmannen Jonathan Karson aldrig fick ta emot eftersom han dog bara några dagar innan premiären. I rent har hiv många olika ansikten.

1982 var jag fem år gammal. Vad kan jag minnas? Jag minns mycket. Jag minns stora, feta, svarta löpsedlar. Jag minns en okunskap som satte skräck i ett helt land. Jag minns hur okunskapen ledde till mytbildning som omgärdade sjukdomen och dom drabbade. Och jag minns att hiv bara hade två ansikten. Hiv drabbade män som levde promiskuöst med andra män. Jag minns jargongen av att dom fick skylla sig själva. Dom och narkomanerna fick skylla sig själva. Det var ju deras sätt att leva sina liv som var boven i dramat. Jag minns hur alla dessa människor fick bära hundhuvudet för alla andras rädsla. Hur redan stigmatiserade fick ett ännu tyngre ok att bära. Jag minns hur hiv trädde in i min vardag.

Men jag minns också susningen genom landet när det visade sig att hiv hade många fler ansikten än dessa. När hiv klev rakt in i folkhemmet och fortsatte sin marsch utanför våra gränser. Hiv kunde se ut som vem som helst. Hiv kunde ha ett barns ansikte.

När jag nu, idag, ser tillbaka på allt det här så är det framför allt en sak som framstår med knivskarp skärpa. Och det är att jag haft sådan fruktansvärd tur. Jag har inte fått hiv in i min kropp. Jag har vuxit upp i en tid där det pratats om hiv, risker och skydd. Jag har heller inte behövt ta farväl av mina partners, vänner eller familjemedlemmar på grund av hiv. Jag har inte behövt gå på begravningar eller radera namn i telefonboken på grund av det. Jag har haft turen att växa upp i en tid där bromsmediciner fått dom att stanna kvar. Och jag har haft turen att leva i ett land där vård och mediciner varit tillgängligt.

Men det betyder inte att hiv inte angår mig. Även om jag inte bär på hiv i min kropp så betyder inte det att det inte angår mig. Även om inte jag har behövt ta farväl av nära och kära så angår det mig. Det angår mig när jag ser liv begränsas av hiv. Det angår mig när jag ser hur medicinerna påverkar deras kroppar. Det angår mig när personer med hiv dessutom måste tackla andra människors rädsla. Det angår mig hur lagstiftare och beslutsfattare ser på dom. Det angår mig när dom bär på sorgen av att ha förlorat nära och kära. För alla har inte samma tur som jag. Många har behövt ta farväl av partners, släktingar och vänner. Många har varit på fler begravningar än vi andra kommer vara på under hela vår livstid. Många bär på större sorg än vad som är möjligt att föreställa sig. Många är drabbade på flera sätt.
Så det är klart att hiv angår mig. Och det angår mig att inte alla ser på det på samma sätt.

Idag ska vi hedra minnena av dom som drabbats av hiv. Idag vill jag att vi minns. För egen del kommer jag göra mer än så. Idag hedrar jag också dom som finns kvar. Jag hedrar sorgen som drabbat alla dom som tvingats ta farväl av nära och kära. Jag tänker aldrig glömma turen jag haft och jag kommer aldrig att glömma att den turen inte är självklar. Jag kommer aldrig glömma historien. Jag kommer aldrig att glömma att vi har mycket arbete kvar att göra framåt. Jag tänker låta hiv fortsätta angå mig. Och inte bara idag. Utan varje dag.

Victoria Tauson

World Aids Day

Vi samlas till mässa i S:ta Helena kyrka för att uppmärksamma och tänka på alla som lever med och i närheten av hiv och aids.
Medverkar gör bl a Gospel Voices Hjo, Rickard Taubner, Andreas Berglund, Christine Ödell Bellino, Susanna Venetvaara, Kristina Forsell Bellehed, Victoria Tauson, Niclas Hellund, Musik-Drama-Skapandekonfirmanderna i S:t Markus, Karin Långström Vinge

S:ta Helena kyrka den 1 dec kl 19.00. Vi bjuder på fika från kl 18.30

RFSL Skaraborg och Svenska kyrkan i Skövde

R I P Jerker Leijon 1956-2009

Tonsättaren och kyrkomusikern Jerker Leijon avled i onsdags. För oss i Skara stift är han känd bland annat för Husabymässan Toner från en källa som producerades inför Tusenårsjubiléet i Husaby. Han har skrivit en mängd bruksmusik för kör och har också varit en frontfigur i våga sjunga-körarbete. Han har också skrivit "Bön" som är ett av mina favoritorgelstycken.

Nog behövs det körledare och kompositörer i himlen, och kollegiet där har fått god förstärkning nu. Bland oss kommer hans verk att leva ännu många år.