För den som inte chockat sett plusset på graviditetstestet växa fram som monstret från helvetet kan diskussionerna om abort vara svårbegripliga. Livet är inte alltid livet på räkmackan. Det allra mest underbara (för några) är det allra mest förfärliga (för andra). Vem har rätt till vad? Och vem bestämmer? Ovanstående siffra tyder i vilket fall på att vissa kvinnor väljer att göra abort vid vissa tillfällen, oavsett vad lagstiftarna kommer fram till.
På dagens DN Debatt skriver forskarna Nicolas Espinoza och Martin Peterson om abortlagstiftningen. De vill att samhället nyanserar synen på abort och föreslår att det i vissa fall (då kvinnans hälsa inte står på spel, att graviditeten inte är ett resultat av ett brott, eller när man kan anta att fostret är livsdugligt) inte ska vara samhällets skyldighet att assistera kvinnor som önskar göra abort. Istället för att, som nu, erbjuda abort vid offentliga sjukhus, ska särskilda abortkliniker tillskapas, så att det garanteras att inga aborter behöver utföras illegalt.
Häpnadsväckande. Inte minst när man läser bakgrundsteckningen till denna backlash för kvinnors och mäns trygghet. Debattörerna jämför ofödda barns rätt till liv med ofödda barns rätt till ett gott klimat. Jämförelsen är vällovlig men akademiskt snurrig.
"Den nu levande generationen har ansvar för kommande generationer och måste ibland göra uppoffringar för att gynna framtida individer."Helt sant, men när detta moraliska imperativ förs ner på individnivå måste frågan ställas: är detta rimligt? Vidare skriver debattörerna om sitt forskningsprojekt (finansierat av Vetenskapsrådet) där de undersöker
"tanken att grundläggande moraliska omdömen om rätt och fel inte alltid är binära".I korthet innebär den tanken att livet är komplext, och att ingenting är svartvitt. Det förstod redan Paulus, utan finansiering av Vetenskapsrådet.
"En rimlig moralisk analys kräver att man använder nyanser av grått,"skriver debattörerna. Helt riktigt. Jag tror säkert att det finns kvinnor som utan större moraliska betänkligheter genomför aborter. Det finns också män som utan större moraliska betänkligheter genomför aborter. Delaktiga i processen är ju faktiskt inte bara den gravida kvinnan, utan också mannen som deltog i befruktningen samt sjukvårdspersonal som utför ingreppet.
Jag saknar alltså (minst) en nyans i Espinozas och Petersons framställning. Mansnyansen. Den gravida mannen, för två personer är involverade i de flesta fall. Nu pratar jag statistik, inte värdering, märk väl. Enligt svensk lag äger kvinnan rätt att besluta om abort till och med graviditetsvecka 18, men vill vi prata jämställdhet bör papporna få räknas med även här. Inte så att de på något sätt kan lägga in sitt veto mot en abort, men deras känslomässiga behov bör beaktas likaväl som kvinnornas.
Det är alltså aborterna som inte, ur medicinsk eller social synvinkel, är nödvändiga, som artikelförfattarna vill befria från sjukvårdens tillhandahållandeskyldighet. Det är där abortklinikerna kommer in. Abortkliniken tar betalt för sina tjänster i förhållande till klientens betalningsförmåga. Jag måste här googla på vad en abort kostar i faktiska pengar för sjukvården och kommer fram till 5000 kr i genomsnitt.
Vem ska avgöra vad klientens betalningsförmåga är? Ska klienten rota fram förra årets deklaration, ska klienten begära inkomstförsäkran från sin arbetsgivare? Och vem står för kostnaden vid eventuella komplikationer? Vilka ska jobba på abortklinikerna? Hur garanteras patientens integritet? Finns det idag särskilda abortkliniker i Sverige, eller föredrar vårdgivarna att integrera denna verksamhet med övrig kvinnosjukvård? Isåfall, varför?
Kvinnor har självklar rätt till sina kroppar. Det innebär inte att det finns etiska frågeställningar kring hur denna rätt upprätthålls och verkställs. Men lösningen är inte att ytterligare stigmatisera människor som befinner sig i en besvärlig situation. Jag vägrar tro att någon gör abort för att vara ond. Det är just denna aspekt som lyser fram i författarnas slutord:
"En del kvinnor --- skulle troligen uppfatta det som obehagligt att inte längre ha full uppbackning av samhället och därigenom kunna falla tillbaka på ett tydligt rättfärdigande av sitt handlande i lagen."
Den som är utan synd, må kasta första stenen.
