Hanna och Samuel är verkligen veckans arbetare i Guds vingård. Profeten Hanna viker aldrig från Jerusalems tempel utan tjänar Gud dag och natt med fasta och bön. Åttiofyra år har hon levt, den mesta tiden som änka. Symeon är också gammal. Han är rättfärdig och from och väntar på Israels tröst. Det är dessa två som tar emot den heliga familjen när de kommer till templet.
Precis som traditionen bjuder har Josef och Maria tagit med sig Jesus till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren. De kommer med glädje och stolthet över världens finaste barn, som ju alla föräldrar i princip tycker att just deras barn är, men också med oro och farhågor inför att klara den första tiden som småbarnsföräldrar. Utan välvilliga bvc-sköterskor och inspirerande föräldramagasin eller annat som idag kan underlätta livet och ge någon slags trygghet i osäkerhetens tider, fick Maria och Josef hålla tillgodo med generationers nedärvda kunskaper och erfarenheter.
Symeon är den som hinner fram först. För egen del är han nöjd med att äntligen ha fått skåda frälsningen, men han ger Maria en föraning om hur hennes mammaliv ska bli: ”Ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd – för att mångas innersta tankar ska komma i dagen.”
Undra på att Jesu far och mor förundrar sig. Säkert inte bara över vad som sägs om barnet, utan över hela situationen. Jodå, tvåtusen år senare finns det fortfarande anledning att förundra sig och låta de innersta tankarna komma i dagen.
När jag läser om Symeon och Hanna ser jag inom mig kyrkornas öppna verksamhet för föräldrar och barn framför mig: kyrkis, öppna förskolan eller vad det kallas i din församling. Det är inte samma religiösa tyngd, kanske, i denna folkrörelse som småbarnsföräldrarna utgör, men någon form av religiöst uttryck handlar det likväl om. Det offras inga duvor, men väl några kronor till Hela världen i anslutning till det traditionella fikat. Barn bärs fram, barn bärs runt, välsignas och får höra hur fina de är. Uppmuntrande ord växlas mellan föräldrar, bekymmersrynkor kan rätas ut och vänner knyts till varandra. Inbördes hjälp, á la Apostlagärningarna 2:42.
Våra kyrkor och församlingshem är fyllda av hannor och symeonar. De fixar fika, skottar snö, skriver predikoturer eller hänger upp psalmnummer. De möter de minsta barnen och hjälper dem med stövlarna. Rullatorer och barnvagnar samsas om utrymmet i foajén. Låt barnen komma till mig, sa Jesus. Hindra dem inte. Ska vi ta emot Gud så som vi tar emot barn?
Kan vi känna igen vår längtan efter Gud i Symeons längtan? Nyfikna ögon vänds mot den lilla i barnvagnen. Så fin! Så underbart skapad – visst måste det finnas en tanke bakom allt? Hanna kommer fram till Jesus, böjer sig fram och ser Jesus i ögonen, och kanske ser hon i hans ögon sin egen spegelbild? Åttiofyra år gammal möter hon Gud, stryker ett knotigt finger över hans kind och killar honom försiktigt under foten. Inte konstigt att hon tackar och prisar Gud och talar om barnet för alla som väntar på Jerusalems befrielse.
Det är i det lilla sammanhanget det sker. Bland klossar och plastbilar på lekmattan bekantar sig stora och små människor med varandra. Delar liv. Delar glädje och sorg. Barnen sitter hos sina föräldrar som sjunger om att de tänder ljus för barnet i sin famn. Lyckan kommer, lyckan går, Gud förbliver fader vår. Himmelriket är som senapskornet! Det är det minsta av alla frön, men när det har växt upp är det större än alla örter och blir till ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna. Det är stort!
(Läs gärna Ewa Lindqvist Hotz tankar på svenskakyrkan.se också.
