I korthet: Sofia och hennes sambo är medlemmar i Svenska kyrkan sedan födseln. De är inte aktivt troende och går inte i kyrkan, men när deras första barn kom ville de att han skulle döpas. Sambon var först tveksam, men lät sig övertalas. Sonen skulle döpas, men om man kunde göra det utomhus, vid en fin plats vid havet där de bor.
En månad före det att dopet var tänkt, ringde de till sin församlings expedition. Omöjligt, eftersom tjänstgörande präst inte var "för utomhusdop". Man kan inte tända ljus, och det är jobbigt med vädret. Han har jobbat i 30 år och minsann anpassat sig i alla år, och hänvisar till grannförsamlingen.
Hos grannförsamlingen säger prästen att man måste vara ute i god tid, helst ett år i förväg när det är semestertid, om man ska vara utomhus.
Det slutar inte än. En sommarboende präst har hört talas om dilemmat och erbjuder sina tjänster. Men, det kostar tusen kronor, "och det är egentligen alldeles för lite". Okej, säger Sofia, "ska jag kontakta din församling och betala, eller hur fungerar det?" När hon förstår att detta handlar om pengar under bordet tackar de nej till erbjudandet.
Det blir inget dop. Sofia och hennes sambo är djupt besvikna. "Vad är det för konstigt med att vi vill döpa vårt barn utomhus i en vacker miljö mitt i svenska högsommaren?" Sofia skriver till Kyrkans tidning att det känns som att de som föräldrar inte har något att komma med. Deras åsikter är ointressanta. Istället för att vinna tre medlemmar har kyrkan förlorat tre.
Jag tror inte att det här är unikt. Jag identifierar åtminstone fyra problemområden som Svenska kyrkan behöver ta itu med, på nationell nivå, stiftsnivå och på församlingsnivå.
1. Var är möjligt att fira gudstjänst? Flertalet församlingar firar gudstjänst i det fria på somrarna. Friluftsgudstjänst heter det, och brukar vara trevliga och folkliga. Man tar med filtar, hundar och fikakorgar och gläds åt gemenskapen i Guds Vackra Natur.
Mycket märkligt nog finner man hos en del av dessa församlingar föreställningen att dop och vigslar kan man inte ha utomhus. Då plötsligt värnar man Kyrkolokalen och Dop i kyrkans mitt och alltihop vilket är lovvärt, men blir inte konsekvent med hur man i övrigt förhåller sig till gudstjänster utomhus.
Är kruxet här att man egentligen inte ser dop och vigslar som gudstjänster utan som serviceceremonier åt människor som "i vanliga fall minsann inte sätter sin fot i kyrkan"?
Newsflash: Jesus döptes utomhus. Oklart hur vädret var, men inte någon av evangelisterna vittnar om ljus eller altardukar.
2. I Kyrkoordningen står att man har rätt till dop. Det står ingenting om hur långt i förväg man måste boka dopet. Självklart måste församlingen ha utrymme för att planera för personalen. Men en månad i förväg ska verkligen inte vara något praktiskt problem. Det är heller inte fråga om ett uppdrag som tar en hel eftermiddag i anspråk. En timma kan man gott avsätta för en dopfamilj, även om det är tajt i almanackan. Om man på grund av EU:s arbetstidsdirektiv måste ta ut dygnsvila, kan man komma överens om en annan dag. Men aldrig någonsin säga blankt nej.
Dessutom är det så att man som nybliven förälder lever i turbulens, fysiskt, psykiskt och existentiellt. Vi kan inte kräva av våra dopfamiljer att de ska tänka på att boka tid för dop samma eftermiddag de kommer hem från BB.
3. Familjen hänvisas till grannförsamlingen. Det är inte rimligt att församlingsmedlemmar ska hänvisas till andra församlingar. Om en församling inte kan lösa sin bemanning, är det ett problem som ska lösas på kyrkoherdenivå. Nyblivna mammor ska inte sitta i telefon och ringa runt på det här viset.
4. Den tredje prästen kan tänka sig, mot betalning. Detta är djupt oetiskt. Döper gör vi på församlingens uppdrag. Sofia gör helt rätt som frågar om det är hennes eller prästens församling som hon ska betala. Nu ska hon inte betala nånting till någon, eftersom hon och hennes sambo redan betalar kyrkoavgift. I det ingår att man ska få god hjälp och gott stöd när man kontaktar kyrkan.
För att komma runt problemet med frilansande präster skrev jag och några andra en motion till Kyrkomötet 2007 om ersättning för kyrkliga handlingar. Vi tog en delvis annan utgångspunkt än Sofias dilemma, när vi menar att Svenska kyrkan måste förenkla systemet när det gäller att välja präst från annan församling än den där man är folkbokförd.
Vi föreslår en tillfällig anställning som endast gäller för den kyrkliga handling som avses. Därmed kan tid och arbete sparas för församlingarna som då inte behöver ”ta ställning hur den kan lösa frågan”, präster och musiker behöver inte förhandla med församlingar eller ta upp ersättningsfrågor vid dop-, vigsel- och begravningssamtal, och framförallt slipper anhöriga att ”betala dubbelt”.
Invändningar mot vårt förslag kan göras. En är att det kan bli svårt att upprätthålla församlingens pastorala program. Men församlingsaktiviteter såsom dopuppföljning, inbjudan till leva vidare-grupper osv. kan göras oavsett vem som medverkat i den kyrkliga handlingen.
Kyrkomötet beslutade att med anledning av motionen uppdra till Kyrkostyrelsen att tillsätta en utredning med syfte att skapa ett ändamålsenligt regelverk som minimerar de problem som belyses i motion 2007:26.
Denna utredning är nu färdig och har blivit skrivelse från Kyrkostyrelsen som behandlas i årets Kyrkomöte. Jag är mycket nöjd med behandlingen av ärendet och menar att en del av ovanstående problem kan lösas, under förutsättning att kyrkoherdarna tillämpar den "generösa hållning" som Kyrkostyrelsen och snart Kyrkomötet förordar.
Men vad gäller kommunikationen mellan församlingar och medlemmar återstår en del att göra. Jag föreslår därför ett fördjupat resonemang i församlingarna om ett vist pastoralt omhändertagande av dopfamiljer - och kallar gärna den processen för Lex Sofia.
Biskop Thomas Söderberg rasar: Vi kan inte kontorisera Guds nåd
En kortare version är publicerad i dagens Kyrkans tidning.
