I somras visades en tv-dokumentär om Marta som efter studenten väljer att gå i kloster. Själv stålar hon av lycka, men Martas föräldrar är, trots att de är djupt religiösa, uppenbart kluvna inför dotterns livsval.Det blir en tvärtomupplevelse hemma på gården: all tid, allt känslomässigt kapital och all katolsk traditionsförmedling de satsat på barnen, resulterar i att äldsta dottern ställer hela sitt liv till Guds förfogande genom att inte bara avstå platt-tv, yttrandefrihet och pensionsförsäkring utan också alla relationer utanför klostret. Utekvällar med jämnåriga kan hon glömma, och syskonbarnen får hon se från andra sidan järnskranket i klostrets besöksrum. Hur mycket får egentligen ett kristet engagemang kosta?
Tillväxt, tillväxt. När plånboksfrågorna står som spön i backen, när folk fyller kundvagnarna och byter kök stup i kvarten, tänker jag på Marta och på Jesus i Lukasevangeliet: ”Akta er för allt habegär. En människas liv beror inte på överflöd av ägodelar. ”
Jag tar intryck av Martas andliga radikalitet. Hon gör verkligen en samhällsinsats genom att leva i bön för världen dygnet runt, även om jag kan tycka att det vore mer effektivt om hon via medier fick reda på exakt vad hon kunde be för. (Eller, för all del, kunna få några trevliga trädgårdstips till klostergården. )
Självklart kan vi inte bygga ett samhälle på att ”alla” går i kloster. Men systrarna ger oss en vink om att det inte är givet vad som är egentlig tillväxt.
Jag funderar på hur resonemanget om icke-ägande och självvald fattigdom landar hos den som inte har samma möjligheter som Marta att sälja allt och följa Jesus. Det är inte lätt att följa änkans exempel och lämna sin sista tjuga i kollekten när kylskåpet är halvtomt, klassen ska på friluftsdag och det verkar som en evighet innan barnbidraget kommer. Hur många skuldtyngda samveten har inte hukande lämnat kyrkbänkarna genom tiderna, i rädsla för att inte vara tillräckligt from och fattig för Guds skull?
Det är inte de som ska skämmas. Jesus kritiserar den rike mannen i Lukas kapitel 12 för att han bara tänker på sin egen välfärd även om han har fått en sådan god skörd att han gott och väl kunde dela med sig.
Rikheten i sig är inte problemet. Hade han bara varit medmänsklig och hjälpsam mot de behövande skulle han säkert kommit lindrigare undan i Jesu bedömning. Livet självt kräver att vi hjälps åt. Några säljer, och andra köper. I linje med det finns all anledning att vara vaksam över våra grundläggande värderingar, ty epistelförfattaren har alldeles rätt i att kärleken till pengar är roten till allt ont. Tydligast visar sig fördärvet i den cyniska människohandeln som räknar människors drömmar, längtan och lust i kronor och ören.
Marta har tröttnat. Hennes väg är den absolut radikala: kyskhet, lydnad och fattigdom. Det finns så mycket annat som gör hennes liv rikt, säger hon. För oss andra, som nog vill ha vårt självbestämmande och lönekonto kvar, finns andra möjligheter att leva rikt inför Gud. Kanske handlar det helt enkelt om att återupptäcka nöjdheten som begrepp? Vårt överflöd kan vi lägga på både fondsparande och katastrofhjälp. Huvudsaken är att vi inte stänger av öronen när den fattige ropar, eller att vi likt farisén i synagogan slår oss för bröstet och visar upp för andra hur duktiga vi är på medmänsklighet.
Kanske är det så att det inte är pengarna i sig, eller avsaknaden av pengar i sig, som betyder något, utan just intentionen och viljan att leva med kristet engagemang med och för våra medmänniskor. Det tror jag är att vara rik inför Gud.
Bibeltexter: Predikaren 5:9-15, I Tim 6:7-11, Luk 12:13-21
