Flera skaraborgska medier rapporterar idag om Socialstyrelsens hårda kritik mot kvinnosjukvården på KSS i Skövde, där ett foster dött på förlossningsavdelningen i väntan på att förlösas.Socialstyrelsen skriver att fosterljuden tolkats felaktigt och att kejsarsnittet fördröjts trots beslut om operation inom en timma. Mamman hade fått ökade smärtor, och eftersom hon förlösts tidigare med kejsarsnitt fanns risken att livmodern kunde spricka. Det var också vad som hände, och barnet dog. På sjukhuset skyller man på hög belastning på operationsavdelningen.
Enligt SLA säger mamman att "hennes oro inte togs på allvar av personalen gällande de uppkomna symtomen. Kvinnan upplevde sig överkörd och kränkt."
Vad verksamhetschefen nu får ta tag i med omedelbar verkan är Socialstyrelsens krav att säkerställa att förlossningspersonalen bibehåller och vidareutvecklar sina kunskaper av att använda fosterljudsregistrering. Socialstyrelsen kräver också att verksamhetschefen ska säkerställa att patienterna får ett professionellt bemötande.
Man kan ju bara föreställa sig den mardröm det måste innebära att ha värkar och veta att något är fel, och då inte bli trodd eller seriöst bemött av personalen. Att barnet dessutom dör är inget annat än en katastrof.
Vissa saker får inte hända. Barn på förlossningsavdelningen får inte dö därför att personalen är upptagen med annat, dricker kaffe, för att sugklockan är upptagen, för att det är fullt på operationsavdelningen, eller för något annat skäl. Det måste finnas en punkt i arbetsrutindokumentet som heter "vad vi gör om vi har akuta kejsarsnitt på gång, när operationssalen är upptagen. " Personalen måste göra allt som står i deras makt för att rädda liv. Därför riktar Socialstyrelsen med rätta hård kritik mot avdelningen.
Också när det gäller bemötandet behövs säkert uppdateringar. Som patient har man ingen som helst rätt att kräva någon vårdinsats. Man är helt och hållet beroende av aktuell personals kompetens, omdöme och goda vilja. Detta gör att patienten är i underläge, och det förstår nog inte alltid personalen.
Att kvinnan känner sin kropp bäst, och som faktiskt har levt med sitt barn i magen ett antal månader och vet precis hur det "brukar kännas", är ett faktum som alltför oftast nonchaleras.
Men behöver hela avdelningar kompetensutvecklas för att personalen just denna dag gör misstag? Jag tror att de allra flesta undersköterskor, barnmorskor och doktorer är människor med just kompetens, omdöme och god vilja. Några få borde kanske syssla med annat än människor, och jag tror det är, liksom på alla arbetsplatser, väl känt vilka dessa är.
Om vi kunde få ett samhälle och ett vårdsystem där man som personal faktiskt vågar stå upp, ta sitt ansvar och våga säga: Men förlåt, det här var faktiskt mitt fel, jag har brustit i mitt ansvar både professionellt och medmänskligt och kommer att göra det här och det här för att det inte ska upprepas, då skulle vi slippa svepande förklaringar som systemfel och att de flesta är nöjda eller hög arbetsbelastning och annat som ju faktiskt inte kan föras i bevis.
Med ett personligt ansvarstagande skulle den vårdskadade patienten säkert känna mer av upprättelse och möjlighet att gå vidare i livet. Trots att påtvingade utbildningar säkert inte är gynnsamt för motivationen, känns det tryggt inför framtiden att kvinnokliniken nu kommer att arbeta med bemötande - och kompetensfrågor.
