Kyrkomötet 2010
Motion av Susann Torgerson, Karin Långström Vinge och Vivianne Wetterling
Större rättssäkerhet vid församlingssammanslagningar
Förslag till kyrkomötesbeslut
Kyrkomötet uppdrar åt kyrkostyrelsen att
1. ta fram ett förslag till beslut i kyrkomötet med innebörden att stiftsstyrelses beslut i indelningsärenden kan överklagas,
alternativt om detta yrkande inte vinner kyrkomötets bifall
2. att föreslå kyrkomötet ett förslag som innebär att, om alla ingående enheter inte är ense om förslaget, sammanläggning av församlingar/pastorat endast får ske i undantagsfall.
Motivering
Det kan inte vara rimligt att frågor som gäller indelning i församling och pastorat ska vara utan appell, det vill säga inte kan överklagas. Rimliga krav på rättssäkerhet bör självklart även gälla dessa ärenden.
Enligt kyrkoordningens bestämmelser beslutar stiftsstyrelsen om indelningsändringar (KO kap. 37, 1 §). Dessa beslut kan inte överklagas.
Frågan om möjlighet att införa rätt till överklagande har tidigare varit uppe till behandling i kyrkomötet. Dessa förslag har avslagits. Motiveringen har varit att ingen annan än den aktuella stiftsstyrelsen har mera kunskaper i ärendet och kan bättre avgöra riktigheten av en sammanslagning (eller, för den delen också, delning) av församlingar, pastorat eller samfälligheter.
I KO kap 37, § 1 sägs att den territoriella indelningen får ändras ”om det ger bättre förutsättningar för församlingarna att utföra sina uppgifter”.
Detta lämnar möjlighet till olika praxis mellan stiften och till godtycke i bedömningen.
KO kap. 37, § 2 listar kriterierna för en församling. Dessa krav är tre: att det firas huvudgudstjänst varje söndag eller åtminstone en gudstjänst varje vecka, att det finns minst ett invigt kyrkorum och att det i församlingen finns människor som är villiga att åta sig förtroendeuppdrag.
Erfarenhet från flera stift visar på olika syn vad gäller strukturförändringar. Vissa stift håller sig tämligen strikt till församlingskriterierna medan andra, trots att kriterierna är uppfyllda, beslutar om strukturella ändringar även i strid med vissa av de ingående församlingars vilja. Det har även hänt att där alla de föreslagna församlingarna som ska ingå i den nya församlingen är ”överskottsförsamlingar” de tvingas samman med hänvisning till ekonomiska skäl.
I kyrkolagen fanns viss spärr mot indelningsförändringar i strid med de ingående församlingarnas önskemål. I kyrkoordningen är församlingarna ofta utlämnade till ett dussintal stiftsstyrelseledamöters godtycke. Man anser utan vidare krav på bevisning att det skulle vara enklare, mer praktiskt och ekonomiskt att slå samman församlingar. Att med tvång lägga samman församlingar utan att det finns objektiva grunder för sammanslagning kan ge svårläkbara sår för lång tid framöver i samarbetet inom stiftet. Det är därför viktigt att man på hittar vägar att skapa spärrar mot att gå emot församlingars rättmätiga krav på självbestämmande och ansvarstagande eller att åtminstone ge möjlighet att överklaga sådana beslut och därvid objektivt kunna väga skäl för och emot en sammanslagning. Det är dock församlingen som är grunden för Svenska kyrkan och man bör vara varsam och försöka samspela med församlingarnas uttalade vilja.
Ett sätt att tillförsäkra församlingar rimligt ställda krav på rättssäkerhet vore att införa en överklagningsmöjlighet. Ett annat sätt vore att i kyrkoordningen införa en formulering att man endast i undantagsfall ska slå samman församlingar mot någon av de ingående församlingarnas vilja.
