DO Katri Linna skriver idag på DN Debatt om det otillständiga att kvinnor straffas när de föder barn, dvs halkar efter i arbetslivet, definieras som mindre produktiva och marginaliseras av arbetsgivare.
Grundproblemet som jag ser det är inte att arbetsgivare suckar när Eva vabbar för tredje gången under en tvåveckorsperiod. Grundproblemet är snarare att arbetsgivaren suckar för att någon över huvud taget vabbar. Så, ska vi förbjuda sjuka barn?
Nej, det går ju inte. Men det går att skapa ett flexibelt arbetsliv. Det måste gå att att vara förälder och arbeta. Lösningen är inte att kvinnor får bättre villkor på arbetsmarknaden. Lösningen är istället att arbetsgivarna/världen/samhället begriper att familjeliv är något som inte stör arbetsgivaren utan erbjuder den en kompetensutveckling hos medarbetaren som den inte alls behöver betala för, förutom att flexiblilisera arbetsplatsen en aning.
Faktiskt - om jag vore arbetsgivare och hade manliga arbetstagare som inte tagit ut hälften av föräldraledigheten för sina barn skulle jag allvarligt fundera på hur graden av ansvarstagande i övrigt ser ut hos denne arbetstagare. Gör han tjugo procent av jobbet på arbetsplatsjobbet också?
Och om han aldrig någonsin vabbar trots att han i personalrummet klagar över dagisbaciller och ogenomsövda nätter, får man verkligen fundera över han behandlar medarbetare och bekymmer inom sitt arbetsområde: konstaterar han att "det går neråt arbetsprocessen nu" och lämnar det operativa till någon annan?
Nu ska inte alls skyllas på männen. De har ofta svårt att få utrymme i sitt föräldraskap. Statistiken säger att män aldrig jobbbar så mycket som när de har småbarn hemma. Vore man biologistisk feminist skulle detta kunna försvaras med att mannens gener kommunicerar med honom att han ska ut och samla mat till sin flock. Med en spädis hemma behövs ju extra mycket mat = övertidstimmar.
Ligger det månne något heroiskt över mannnen som sliter och sliter för att försörja fru och barn?
Ja, det är nog så hedervärt. Men något överambitiöst. Staten förser oss med föräldrapenning och barnbidrag. Jämställdhetsbonus (som tyvärr kommer året efter när ekonomin börjat "ta" sig efter tjänstledigheterna) till den som tjänar mest om man delar lika.
Men männen har som sagt att kämpa med. "Under 2009 tog vi emot 31 anmälningar om könsdiskriminering i arbetslivet som var kopplade till graviditet. Vi fick 69 anmälningar om missgynnande i samband med föräldraledighet, varav 53 kom från kvinnor", skriver Katri Linna.
Kanske är det så att det krävs ett nytänkande. Kanske är det så att en något mer individualiserad föräldraförsäkring är en nödvändig metod att i ett övergångsskede få människor att begripa att föräldraskap handlar om att faktiskt göra en större insats än att ställa söta fotografier av sina barn på skrivbordet på jobbet. Eller åka på semester sportlovet och höstlovet.
(Att Sverige, eller Skaraborg, stannar vecka 7 och 44 är ett bloggämne i sig. Snacka om oflexibelt arbetsliv!)
Om jag vore man skulle jag omgående starta Facebookgruppen "Jag är man och vabbar med stolthet".
