På sätt och vis kan man ju förstå Petrus reaktion när han hör Jesus berätta om vad som var på väg att hända när de gått upp till Jerusalem. Lidande, förnedring, död. Allt de byggt upp tillsammans, Jesus och hans följare, skulle få ett dramatiskt och snöpligt slut. Jesus , Messias, som de upplevt så mycket med, lärt sig så mycket av, skulle han lämna dem nu?Så många triumferande ögonblick – han hade förkunnat befrielse för de fångna och syn för de blinda, han hade gett de förtryckta frihet och lama hade han botat så de kunde springa som hjortar. Han hade sannerligen kvalificerat sig för bragdguld flera gånger om . Skulle han nu själv råka ut för det som han hjälpt andra med? Lida och dö?
Näe, säger Petrus. Må Gud bevara dig, herre. Något sådant ska aldrig hända dig.
Jag kan bli lite sur på Jesus när jag tänker på hur han nu svarar Petrus. ”Håll dig på din plats, Satan”, det är ju inte direkt något empatiskt eller själavårdande förhållningssätt.
Man kan tolka Petrus protest som att han ville lägga sig i Guds frälsningsplan, den som handlar om att Guds son skulle ta på sig alla synder och dö såsom syndabock. Så älskade ju Gud världen, att han utgav sin ende son, för att var och en som tror på honom inte ska gå under, utan ha evigt liv.
Men jag ser också ömheten och omsorgen i Petrus protest mot ondskan. Må Gud bevara dig, herre. Och Jesus blir arg, där i prövningens stund.
Petrus och Jesus är med oss, när vi hamnar i prövningens stund. För vi kommer inte ifrån de stunder i livet när det gör riktigt ont. När vi får de där riktigt dystra beskeden. När saker och ting inte blir som vi tänkt oss, på det personliga planet, och i vårt gemensamma liv på jorden.
Någon du älskar har bara några månader kvar att leva. Det har hänt en naturkatastrof, flera tusen människor är döda. Tyvärr så är du övertalig på den här arbetsplatsen. Vi behöver inte dig mera. Tyvärr så har världen en ekonomisk kris just nu, så vi kan inte hjälpa världens barn lika mycket som förut.
Jesus är realist. Han vet vad som kommer att hända honom. Men är det verkligen Satan som ligger bakom Petrus omtanke, är det det onda som vill få Jesus att hoppa av sitt uppdrag, krypa in i stugvärmen och stänga in sig i en bubbla av bekvämlighet och verklighetsflykt och planera för fredagsmys på långfredagen istället för att pinas under Pontius Pilatus, korsfästas, dö och nederstiga till dödsriket?
Är det ont att vilja ha det bra, leva ett gott liv? Jag tror inte det. Men kanske är det så att när vår bekvämlighet hindrar oss från att göra saker vi är kallade att göra, när vi hellre backar än att ta en nödvändig konflikt, när vi inte orkar kriga för rättvisa, frihet och förståelse därför att det personliga priset blir för högt, eller när vi tvärtom struntar i att göra det vi innerst inne är rätt, då har vi kanske svängt av från Vägen till Livet.
Salig är den som håller ut då han prövas, läser vi i Jakobs brev. Och vi ser ju så ofta livets prövningar från vår mänskliga synvinkel och det är en kamp. Många av de bibeltexter vi läser i fastetiden handlar om kampen mot synden, kampen mot begären, kampen mot det onda. Mycket tankemöda har lagts ner på att definiera vad det onda och synden egentligen är.
All vår bortvändhet från Gud, avvisande av det goda och ljusa, all egoism, maktlystnad och girighet personifieras ofta i Djävulen själv. För någonstans måste väl det onda komma ifrån? Föreställningen om att andra människor är till för att exploateras, utnyttjas, våldtas och skändas, det är verklig synd och får dansbaneeländet, semlefrossandet och det alltför mycket tevetittandet att blekna i jämförelse. Kampen mot begären, det onda och syndiga är i hög grad en kamp mot människors tankar: ideologier, tankestrukturer och förtryckande normer.
Det är viktigt att vi inte skyller ifrån oss och låter Djävulen bli en syndabock för allt det vi har ansvar för och som med rätta skäms för hos oss själva. Vi ska inte glömma att Gud har gett oss en fri vilja. Och den kanske största synden av alla är när vi förminskar oss själva och våra medmänniskor. När vi helt enkelt försöker låtsas om att vi inte är Guds älskade barn, vänner och medarbetare.
Så frågan är: vad är det i livet som är gott för oss? Vad är konstruktivt och vad ger oss tillväxt, andlig tillväxt? Vad är det som bygger upp oss, vad gör oss starkare?
Frågan är hur vi håller ut när vi prövas av det som är prövning på riktigt, när vi hotas i vår livslust, när vi lockas eller förvrids att tro att vi är värdelösa, hopplösa varelser utan något vettigt att tillföra världen. När vi förleds att tro att det inte är någon idé att lyssna på Gud. När vi inte tror att Jesu löften eller välsignelsen eller förlåtelseorden gäller oss.
”Gör mitt hjärta”, skriver den heliga Birgitta, ”brinnande av kärleks eld, så att allt som är dig emot måtte sopas bort som aska i blåsande storm.”
Ja, det är kanske det som Jesus menar när han förmanar Satan i dagens evangelietext. Håll dig på din plats, ondskan. Våga inte krypa fram och förstöra. Kom inte och lura i oss att det skulle vara enkelt att leva! Det är ingen som har lovat oss det! Men Jesus har lovat oss att vi inte är ensamma i det. Kom till mig, säger han, alla ni som är tyngda av bördor. Jag ska ge er vila.
Jesus bär Guds tankar. Gud ser allt, han vet hur slutet kommer att bli. Dagarna i dödsriket är långa och tunga, men uppståndelsen kommer! Vi får alla del av det bragdguld som blir följden av Jesu seger på korset. Liv, ljus, tack Gud, för att vägen till dig alltid är öppen genom Jesus Kristus. Ljuset finns där framme. Jesus lämnade oss bara tillfälligt. Han kommer åter till oss i nattvarden. Han möter oss i bröd och i vin. Nattvarden är en god mötesplats på Livets väg. Här får vi tid att stanna upp, få koll på läget och vänta in våra medmänniskor i ett gott möte. Ännu ser vi allt som i en gåtfull spegelbild, men en gång ska vi se och förstå klart och tydligt.
Richard Skinner skriver:
”O Frost, som över en natt förvandlar fälten till ljudlös stillhet, förseglar landskapets rikedomar under kylslaget pansar;
Du är tiden när strapatserna uthärdas: kom hjälp oss att hålla ut, inneslut oss i löftet om en ny vår.
O Snöstorm, plötslig och lamslående, suddar ut världen, utplånar alla kännetecken, alla olikheter, i ett förblindande, glänsande vitt;
du är vildsint och mjuk: kom, sudda ut alla våra felsteg, överväldiga oss med din beredvillighet. ”
Ja, minns att Gud harinte gett oss modlöshetens ande, utan kraftens, kärlekens och självbesinningens.
Margareta Melin skriver:
”Så gör din panna hård som sten i denna hårda värld. Men bevara ditt hjärta nära Guds hjärta, sårbart och känsligt som hans, fyllt av ömhet och förbarmande.”
Amen.
Dagens texter
