"Inte bara mysbelysning." Eftertanke inför Kyndelsmässodagen

Publicerad i Kyrkans tidning nr 5/2010

Jag tillhör den grupp människor som har ett ganska kluvet förhållande till ljuset. En del tycker att det är ljuvligt när ljuset ”kommer tillbaka”, dagarna blir längre och allt är … liksom ljust. Jag tycker också om ljus, men inte allt ljus på en gång. Mina ögon och melatoninnivån i min hjärna måste liksom vänja sig. Det var rätt mysigt att krypa in i novembermörkret och slippa alla ute-måsten. Inte tänder man alla lampor i huset direkt när man vaknar. Till råga på allt upptäcker killen på bilprovningen att parkeringsljusen är trasiga, och det har jag inte ens märkt. Å andra sidan älskar jag ljuset som metafor, som bild för Gud, den kraft som är helt och fullt positiv, avslöjande och genomlysande.

Jag gör ofta Edit Södergrans ord till mina egna:
”Jag har krafter. Jag fruktar ingenting. Ljus är himlen för mig. Går världen under – jag går inte under. Mina ljusa horisonter stå över jordens stormande natt. Träd fram ur det gåtfulla ljusfältet! Oböjlig väntar min kraft. ”
För dem som drabbats av jordens stormande natt är nog de ljusa horisonterna långt borta. Ligger man under rasmassor i Haiti önskar man nog inget annat än att ljusfält ska anas då någon medmänniska lyfter undan byggmaterial och heminredning så att dagsljus kan strömma fram. Jag får ett lyxproblemssammanbrott. Ute skiner solen i vackert vinterväder – och jag orkar inte gå ut utan föredrar fåtöljen och kaffe med mjölk. Vad vet jag om att frysa egentligen? Hur tänder man en lampa utan sladd? Vad vet jag egentligen om mörker som inget ljus kan nå?

På Kyndelsmässodagen möter vi Symeon och Hanna. Dom lever i templet; Symeon för att vänta på Israels tröst, och Hanna för att tjäna Gud dag och natt med fasta och bön. De ser ljuset i barnet som kommer med Maria och Josef. Ljuset är Kristus och vi möter honom i det Heliga. Symeon känner att nu när han har sett frälsningens ljus kan han släppa livet. Jag önskar att du som möter Kristus kan känna tvärtom – släpp allt och börja lev, för Guds skull! Himlen kan vänta, Gud har lovat frid på jorden också.

Hanna är den som agerar. Hon känner igen ljuset när hon ser det, hon tackar och prisar Gud och sprider ljuset vidare, genast. Ljusfältet från Jesus är så starkt, att när hon tar emot det måste hon ge det vidare.

Det här ljusfältet är inte bara trivsamt. Guds ansikte som vi ber lysa över oss i välsignelsen är inte bara mysbelysning över jordens stormande natt. Det visste Symeon.

Han visste att ljuset skulle genomlysa människors hjärtan och att mångas innersta tankar skulle komma i dagen. Detta barn skulle bli till fall eller upprättelse för många och till ett tecken som väcker strid. Hur rätt han hade, Symeon. Vad skulle Jesus sagt om katastrofstöd till Haiti, om resultatet från den senaste klimatkonferensen, om arvsynden eller om samkönade äktenskap?

Det är bra att dagarna blir längre, trots allt. Det är bra att det blir mera ljus. Gud får hjälpa mig att kasta ljus över det jag inte begriper. Kanske bäst att inte kämpa emot, utan låta sömnigheten bytas mot smittande livsmod, glädje och energi. I Guds lysande ansikte mot mig får jag kraft, och min fruktan bleknar bort. Det trygga och vana får vara för ett tag. Det gör inget egentligen att parkeringsljusen är trasiga, för jag har inga som helst planer på att stå parkerad. Vi kan lugnt ta sats och sätta fart, för det finns mycket att göra. Och du och jag är burna, precis som Maria och Josef bar Jesus. Det är en härlig form av samverkan: du bär ljuset, eftersom ljuset bär dig. Amen.

Något om sjukvården i Skaraborg. Krönika i SLA 18 september 2023

Det finns vissa grundrädslor vi människor har, sådant som vi till varje pris vill undvika, skydda oss ifrån och förhindra. I större eller mi...