Det händer saker i rymden när Gud är med. Det är mycket som händer mellan himmel och jord och Gud är med.Herdarna på ängen utanför Betlehem upplever änglar när nyheten om Jesu födelse släpps. Sång, ljus, värme, gemenskap, en stund av fullständig harmoni.
Samma sak när Jesus döps. Himlen öppnas igen och en duva kommer ner – fredens duva, andens duva och Gud är nära och förklarar sin kärlek till just dig. Gud är glad för att du finns.
Ibland kan man dock tycka att himlen och Gud verkar så långt borta. Ibland föreställer man sig Gud som ett väsen som är långt borta – i himlen. Det är en bild för att vi ska försöka förstå, få något begrepp om hur tillvaron är uppbyggd. Gud där uppe, och jag här nere.
Som en motvikt talar vi också om att Gud bor i våra hjärtan, för närmare än så kan Gud knappast komma oss. Sanningen ligger väl någonstans mitt emellan: Gud är överallt.
Något jag fascineras mycket av är fullmånen. Så lysande klar ska den leda oss om natten, skriver poeten i Psaltarpsalmen och man ser runtomkring månen hur dess ljus bokstavligen pressar undan mörkret.
Just nu lär månen vara närmare jorden än den varit på många år. Men ändå 384 000 kilometer bort. Ändå verkar den ibland så nära att man skulle kunna sträcka ut handen och röra vid den.
Ett ljus så nära, men ändå långt borta. Ogripbart, men ändå så närvarande. Så kan Gud beskrivas.
Men Gud vill låta sig förklaras. Vara nära. Kom oss så nära som bara går – i ett barn. Inte som ett värnlöst barn som ibland beskrivs. Nyfödda barn är mycket, men knappast värnlösa. Dom vet vad dom vill, dom skriker om dom inte får uppmärksamhet, dom vill nånting av oss. Deras närvaro utmanar och väcker vår kärlek och beundran.
Sån var också Jesus. Trettio år senare döps han och himlen öppnas alltså igen.
Det är en stark bild som möter oss i dagens bibelord från Matteusevangeliet. Jesus i vattnet, himlen som öppnar sig, Guds ande svävande över vattnet, och Guds röst: Du är min älskade son, du är min utvalde.
Jesu dop, och nu får vi veta vem Jesus är, han kommer ut som Frälsaren. Befriaren. Honom som mänskligheten väntat på i så många år. Nu står han själv där, mitt i vattnet.
Med ett tydligt uppdrag: att leva bland oss, dö bland oss och gå före oss in i evigheten. Ett tydligt uppdrag: med profeten Jesajas ord, att ”öppna de blindas ögon och befria de fångna ur fängelset”. Alltså, att hjälpa oss att fatta hur Gud är, hur hela världen hänger ihop och vad det är för mening med det hela. Ta på sig allt det, som vi inte orkar bära.
Jesus bad oss att döpa och föra traditionen vidare. Vi döps och döper in i allt det goda som Jesus står för. Vi får vår identitet som kristna. Dop i tidig eller sen ålder spelar ingen roll. Dopet är samma tecken – på vår vänskap med Gud, och Guds vänskap med oss. Också till oss säger Gud: Du är min älskade dotter, du är min älskade son.
Att se oss själva i Guds kärleks ljus – det kanske vi behöver träna oss mer i. Och det kan inte nog ofta sägas: det faktum att Gud är med oss och älskar oss är inte knutet till vår känsla, utan till Guds löfte att så faktiskt är fallet.
Jesus behövde också höra att han är älskad. Det behöver vi alla. Vi fattar inte hela tillvaron även om vi trevande försöker. Det finns så många frågor. Men på våra frågor ger Gud oss ett pekande finger: rakt på stallet i Betlehem. Här är jag. Och ett pekande finger
För Gud känner oss och vet att vi ibland tvivlar på Guds närvaro. Gud visste att vi behöver ett tecken. Ett säkert tecken som inte kan raseras, som inte kan bombas eller anfallas med missiler. Det kan inte ens raderas, för Guds hårddisk kraschar aldrig. Så vår vän gav oss dopet.
Vattnet är symbolen. Det är många i vårt land som de senaste veckorna varit ute och åkt skridskor. Det är en bra bild också för dopet: vattnet som är en bra grund att stå på, vattnet som bär oss och hjälper oss att se framåt, komma framåt.
Profeten Jesaja skriver. ”När du går genom vatten är jag med dig. Vattenmassorna ska inte dränka dig.” Han talar om en Gud som är nära, så nära att inget hemskt kan hända oss. Ändå är det så. Människor dör i översvämningar och drunknar i råkar och på öppet hav. Vad tror profeten Jesaja egentligen?
Men vattnet är också en trygghetens symbol. Fostervattnet som vi lever i som foster omger oss med värme och närhet. Och när vattnet går, eller strömmar fram, vid förlossningens början är det faktiskt så att det fortsätter att produceras fostervatten.
Så döps vi igen i vatten, och Gud fortsätter att producera omsorg och närhet.
Men ibland känns Gud bara så långt borta, och ibland så nära. Ibland tänker vi oss att det är bäst om Gud är nära, för då kan vi känna oss så där trygga och säkra, som vi ibland tänker oss att kristna människor gör.
Nu är det inte riktigt så enkelt. Olyckor och sjukdom drabbar även den mest engagerade kristna människa, ty sådana är våra livsvillkor.
Men om vi nu ska tro Jesaja, så utlovas två saker av Gud. Det första är att Gud är med. När du går genom vattnet är du inte ensam. Och vattnet självt är tecknet på löftet. Det andra är att vattenmassorna kommer. Det kan vi vara säkra på.
Nu går vi in i ett nytt kalenderår, med nya utmaningar och nya tankar. Vad som väntar oss vet bara Gud, men i allt som ändras, förändras och förvandlas kan vi vara säkra på att det finns något som alltid består:
"Jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre."
(Predikan i Husaby kyrka ikväll. Bildtext: Jaja, jag vet att är solen och inte månen. Likväl: vid din sida är ljuset. )
