Ikväll kommer ett intressant program på teve. Existensreportern Anna tar i Annas eviga upp abortfrågan och frågar sig när ett barn egentligen blir till, om det är barn som dödas, om inte varför de isåfall begravs på kyrkogårdar.
Gäster är Marcus Birro som tycker abortdebatten är förenklad, Mats Selander som tycker att abort är folkmord (MRO:s webbplats tänker jag inte länka till, men där jämställs abortläkare med nazister), och Hanne Kjöller som jag sympatiserar mycket med, dvs förespråkar aborträtten men menar att ingen kan vara för abort.
Samtidigt ligger Eva Flyborgs motion på riksdagens bord. Hon menar att det är dags att ta tag i dödshjälpsfrågan, vilket bland andra hospiceläkaren Susanne Arvidsson reagerar på i dagens DN. Att människor är rädda för att bli "liggande" är i sig en skarp kritik mot sjukvården, så man kan förstå att majoriteten läkare är emot eutanasi. Men lite mera hederlighet i debatten vore fint. Arvidsson påpekar att "eutanasi är inte förenligt med den palliativa vårdfilosofin", vilket hon har helt rätt i, men fortsätter:
"...det kan omöjligt vara sjukvårdens eller samhällets uppgift att vare sig bistå eller aktivt avsluta en annan människas liv."
Vad menar hon då att sjukvården gör vid aborter? Det etiska dilemmat blir inte ett dugg enklare för att det förnekas att det är liv det handlar om. Däremot uppfyller aborträtten sjukvårdens plikt att hjälpa kvinnor till bästa möjliga livskvalitet, och det är det som får företräde.
WHO uppskattar att det görs mellan 10 och 20 miljoner illegala aborter i världen årligen.
Varje år avlider en halv miljon kvinnor i anslutning till aborter, graviditet och förlossning. I vissa länder beror upp till hälften av dessa dödsfall på illegala aborter. Mellan 400 och 500 kvinnor dör varje dag i sviterna av illegala aborter.
Frågan handlar egentligen inte om abort eller inte, utan om illegal/osäker abort och legal/säker abort. För som livet och verkligheten ser ut, kommer vi inte ifrån att oönskade graviditeter finns.
Annas eviga. SVT2 lördag 25 oktober kl 19:00
