Nu mina vänner och läsare, kommer ett klaginlägg. Det jag reagerat negativt på den här veckan är förmodligen ett utslag av att jag är gammalkyrklig pietist, som kyrkomöteskollegan Dag skulle ha sagt, men jag kan inte låta bli att fundera lite högt omkring just detta.
Någonstans i Sverige har det nyligen hållits en mässa för ett antal personer som ska utföra ett speciellt uppdrag. Med reservation för lokaltidningens rubriksättares eventuellt marginella insikt i liturgi, men "Präster fick en sista mässa" ..." låter suspekt. Och enligt en företrädare för kyrkan skulle de få ett ord (jodå) och "en mässa på vägen".
Det är bra med sändningsgudstjänster och förbönsgudstjänster. Men varför firar man mässa? Fira nattvard är aldrig fel, men enligt mitt sätt att se det finns det endast en anledning till det: nämligen för att komma ihåg Jesus och det han gjort för oss.
Kan man alltså fira mässa för en person? Är det luthersk teologi? Och går det bättre för en person om han eller hon får "en mässa på vägen?" Skadligt kan det naturligtvis inte vara, men var går gränsen för ... (magiskt tänkande?)
Eller har jag missat något - är det en förbönshandling att fira mässa för någon? I Svenska kyrkan?
Upplys mig gärna!
Storasyster: Nattvarden - självändamål eller ett sätt att umgås?
