Nu är det panik i skolvärlden. Varbergs kommun var de första som kom på att Arbetsmiljölagen finns och att praoelever kan fara illa på sina praktikplatser, och nu ser fler kommuner över praoverksamheten.
Välkommen till verkligheten. Självklart ska fjortonåringar inte sköta farliga och komplicerade maskiner. Självklart ska de inte behöva pallra sig upp klockan sex för att vara på jobbet halv sju. Självklart kan de råka ut för tafsande gubbar, men risken är inte större på praoplatsen än någon annanstans.
Kanske måste jag ge psykchef David Eberhard lite cred här. Är praopaniken en del av det nationella paniksyndromet?
Själv praoade jag på Ottossons Golv i Mariestad. Det var urtråkigt, men jag lärde mig en massa om olika slags golv. Och dom bjöd mig på lunch varje dag. Faktiskt, det är tråkigt på jobbet emellanåt, och då är det bra att det finns Selecta-automater. Fast på den tiden var jag ännu inte slav under koffeinet.
Sen var jag på Djuraffären. Det var roligare! Mitt uppdrag var att fiska upp akvariefiskar. Och det var inte vilka som helst. Just den akvariefisken skulle dom ha. Där lärde jag mig att en del folk är väldigt envisa. Och att även guppysar är individer.
I nian var jag två veckor på Mariestads-tidningen och det var rena drömmen. Jag fick skriva egna texter och fick för första gången under högstadietiden känna att jag faktiskt kunde något.
Så praon behöver vara kvar. Livet är inte alltid roligt, och ibland är det väldigt upplyftande. Den sortens verklighetsinsikt behöver våra tonåringar. Men är det någon praohandledare som skulle tafsa eller i annat bära sig illa åt, då ska dom hängas ut offentligt och bära clownnäsa resten av året.
Andra bloggar om:
skolan, prao, nationellt paniksyndrom
Detta inlägg är
