En del säger att tro är känsla. Alla konfirmander vill sjunga Marie Fredrikssons Tro, jag vill känna tro, jag vill känna morgondagen nalkas...känna tro igen.
Hur känns tron,då. För mig är "trokänslan" inte kopplad till Guds existens. Jag vet att Gud finns, jag vet det inom mig. Jag har många bevis på att Gud finns. Jag har många bevis på att ondskan finns. Du måste finnas, du måste, jag lever mitt liv genom dig...utan dig är jag en spillra...
Om Gud inte finns då? Är jag lämnad kvar på jorden i en kosmisk, komisk, (tragisk?) ensamhet?
Familj, vänner = jätteviktiga.
Men ändå: min relation till GUD är en annan dimension. Kan inte systematiseras, analyseras: det är tro. Jag tror på Gud. Lika viktigt för mig är att Gud tror på mig. Gud tror att jag kan fixa att vara människa. Jag tror att Gud kan fixa att vara Gud. Vi behöver inte blanda ihop våra roller.
Vi har en deal, Gud och jag. Jag har lovat att leva som människa och präst, i förtröstan på Guds nåd (som det heter på kyrksvenska) och med Guds hjälp. Gud har lovat att vara med mig alla dagar till tidens slut. (Med mina medmänniskors hjälp?)
Där är min tro. Tryggheten. Chilla i evigheten med min skyddsängel. Håll om mig, släpp inte taget, om mig...
Bottenlösa djup eller armador av ångesttankar.
Vad som än händer: Du är hos mig ändå.
