Johanna Nilssons fjärde roman håller sig kring det ämne hon är bra på och helt behärskar: hur det är att vara barn och vuxen samtidigt. Är man 26 år som Ela ska man ha utbildning, jobb, pojkvän och äta ordentlig middag varje dag, tror Ela. Glappet mellan den trygga ursprungsfamiljen och steget mot egen blir extra stort när föräldrarna skiljer sig och riktar intresset åt annat håll. Ela blir faster med skräckblandad förtjusning.
"Det är bra att min bror ynglar av sig. Så slipper jag ta ansvar för att släktens gener ska föras vidare. Synd bara att han måste mixa sina gener med en kvinna som älskar att pladdra om hur härligt och naturligt (hon betonar detta "naturligt" så att jag ska känna mig onaturlig, vilket jag gärna gör när jag ser hennes uppsvullna kroppshydda) det är att vara gravid...stackars unge. Stackars min bror. Han älskar sin växande familj över allt annat. Han är lycklig."
Även om innehållet i Konsten att vara Ela inte är särskilt unikt eller nytänkt(självskadande och fyllor fascinerar fortfarande) är det ändå en bok som fastnar, och det är tack vare Johanna Nilssons omedelbara språk och förmåga att suveränt sätta fingret på vår generations bekymmer: hur man får vara barn även när man närmar sig trettio.
