Ett halvår har gått sedan flodvågen och kritiken och missnöjet med svenska myndigheter och institutioner fortsätter, med all rätt. Hanne K skriver i pappers-DN om att tsunamioffer inte längre prioriteras i sjukvården eftersom strålkastarna mot sydostasien nu är relativt släckta. Vi hjälper det som syns, alltså.
Problemet är att vi förväntar oss att det finns ett samhällets skyddsnät som tar vid där vi inte klarar oss själva med dom resurser vi vanligen klarar oss med.
Det var väntetid till BUP långt innan tsunamin. Öppenvårdspsyk har väl aldrig haft några resurser att skryta om. Så...varför utlova hjälp? Förtur och prioriteringar hit och dit, i själva verket har de tsunamidrabbade många gånger drabbats igen och igen, i mötet med myndigheter och psykvård.
Vi har aldrig varit sjukare, vi har aldrig mått sämre,
värst är det för barnen, och vi tror fortfarande på ett humant samhälle.
Varför inte hellre säga som det är? Det finns inga resurser, det finns ingen beredskap, det finns inga rutiner för hur kvalificerad personal ska få möjlighet att jobba....men vi ska göra nånting åt det.
Jag förväntar mig att det finns resurser i verkligheten, även när det overkliga sker.
