Sömnlösa nätter tillbringar jag helst vid köksbordet med varm choklad och en god bok. I natt tog jag mod till mig och plockade upp Ulla-Carin Lindquists bok "Ro utan åror" som legat på mitt skrivbord ett tag nu. Skildringar om livet i dödens väntrum brukar gripa tag i mig på ett sätt jag inte alltid är beredd på.
Ro utan åror är en jättefin bok. Allt finns i den: raseriet, tacksamheten, förtvivlan, glädjen, kärleken, samhällskritiken.
Helt osentimentalt. Jag undrar om det faktiskt är så fint att dö? Ulla-Carins bekymmer är barnen. Allt annat verkar ordna sig. Hela huset handikappanpassas. Två personliga assistenter anställs, varav den ena är en av hennes bästa vänner.
Ro utan åror är en bok om livet, snarare än om döden. Ulla-Carin förmedlar det viktiga i att leva i nuet men ändå inte glömma bort det som var före förlusten.
Det är en berättelse om integritet. Om existens. Om skuld.
Om kampen mot byråkratin.
"De sitter i vardagsrummet. En utredare från försäkringskassan och en från kommunen. Kuratorn från sjukhuset och Mimmi.
- Vi måste veta exakt hur lång tid det tar för dig att utföra olika sysslor.
- Hur menar du?
- Hur lång tid tar det när du klär dig?
- Men jag kan ju inte klä mig.
- Ungefär hur lång tid?
- Jag kan ju inte. Läste du inte brevet jag skrev?"
Ulla-Carin kan känna ro utan åror. Hon blir snabbt sämre och dör när hon inte längre kan andas. ALS tar hennes liv.
"Havet bär mig...Det blåser en frisk frånlandsvind när jag löser halvslaget och lägger ut.
Sjön är krabb med små, vita gäss. Jag lägger mig tillrätta på durken och väntar. Vinden för mig och jag har ro. När det mojnat i skymningen är jag i hamn.
Varje sekund är ett liv."
Själv gråter jag en stund och tackar Gud för att jag lever.
