På fredagar brukar jag ha begravning. Idag också. Det är ett stort förtroende att få gå brevid en liten kille som följer sin mormor till den sista vilan.
Under såna där vandringar på kyrkogården tänker jag mycket. Dom jag går med är ledsna. Några meter bort finns andra människor som handlar på ICA och ser fram emot en trevlig fredagskväll.
Alla får vi plats under himlen. Frågan är om alla får TA plats under himlen.
Alla ska vara så himla lyckliga och välanpassade jämt. Allt ska hela tiden vara perfekt.
Men det är ju inte så egentligen. Vissa stunder är livet rätt okej. Gränsen mellan himmel och helvete är knivskarp. Men finns det några vattentäta skott?
