Barnkonventionen och nuvarande svensk flyktingpolitik

är två begrepp som inte har mycket med varandra att göra, tyvärr. Än, får man väl säga, för om beslutande politiker sätter sig ner och läser FN:s konvention om barnets rättigheter så står det väl rätt klart hur det här ärendet ska handläggas.

Migrationsministern hävdar hela tiden att det handlar om enskilda ärenden, om individuella fall. Visst, men den övergripande frågan kommer man inte undan. Följer Sverige den konvention som man ratificerade 1990?

Artikel 3 är jättebra. Den slår fast att det är barnets bästa som ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barnet.

Artikel 6 är också jättebra. Varje barn har rätt att överleva, leva och utvecklas.

Behandlingen av dom här barnen och deras familjer är en fråga för sjukvården (God bless). Människosynsfrågan är politisk, andlig, kulturell och genomsyrar precis allting.

Jag skäms. Tänker på hur thailändarna tog hand om utländska barn efter tsunamikatastrofen. Dom hyllades för sin osjälviskhet och gästfrihet. Att behandla andra som vi själva vill bli behandlade är ett utmärkt imperativ som borde fungera också i Sverige.

Det går att fatta ett nytt beslut och det behöver göras snabbt, innan fler råkar illa ut. Under tiden kan man delta i påskuppropet.

Något om sjukvården i Skaraborg. Krönika i SLA 18 september 2023

Det finns vissa grundrädslor vi människor har, sådant som vi till varje pris vill undvika, skydda oss ifrån och förhindra. I större eller mi...